Har tusen och en tankar runt hela mitt liv just nu. Tänker på att som hänt mig dom här senaste 8 månadernar, hur mitt liv har förändrats, egentligen tänker jag tillbaka 3 år. Hur jag ser på mig själv idag är nåt jag aldrig skulle kunna tro. Jag önska att jag kunde säga att hela mitt liv är ett pussel som har alla bitar och som är färdig bygts men jag tvivlar så mycket på mig själv fortfarande. Jag lyssna så sjukt mycket på personer runt mig och vågar aldrig ta det där klivet utan för lådan.

 

Jag stannar i min bekvämna zon. Jag vill så mycket men jag vill inte lämna min familj. Alla tankar i huvudet som börjar med "Tänk om...". Tänk om jag skulle åka dit. Tänk om jag skulle göra så. Tänk om jag skulle kunna klara det där. Tänk om...

Men allafall sitter jag bara här. Framför datorn med alla tankar, jag gör inget åt dom för jag är för feg och för att jag tvivlar så sjukt mycket på mig själv och att jag inte tror att personer tror på mig. Från Januari till Juni så fick jag höra att jag aldrig skulle klara av att gå ut 9:an, jag skulle hamna på UVEN och jag skulle vara värdelös för jag försökte inte ens. Personer sa till mig att jag inte ens försökte gå till skolan, personer insåg inte att jag hade så sjukt ont att jag åkte in och ut från sjukhuset 3-4 gånger varje månad och proppade i mig tabletter för att klara av att resa mig upp ur sängen.

 

Alla sa att jag var värdelös. Det var 2 månader sedan och nu säger folk att dom är jättestolta över mig för att jag klara det. Tack för den idioter, det är bara ert fel att jag mår sjukt dåligt igen. Ert fel att jag troligen aldrig kommer kunna tro att jag klarar nåt igen. Er fel att jag är för feg för att visa att jag är bra på nåt.

 

Dom orden kommer alltid finnas kvar när jag ska försöka klara nåt. "Du kommer aldrig klara det, du försöker ju inte ens" Hur kan man ens säga nåt sånt till en person som redan har problem. Hur kan du säga det till mitt ansikte och tro att det inte kommer slita mig i tusen och en bitar.

En person sa till mig idag "Följ ditt hjärta" jag skulle göra det om personer runt mig inte hade slagit sönder det i bitar. Det enda jag skulle be om är lite kärlek, några personer som tror på mig och hjälper mig när jag har det jobbigt. Några personer som säger att jag kommer klara det när jag ger upp, några personer som inte bryr sig om hur många fel steg jag tar utan fortfarande står bakom mig.

 

Jag börjar inse att jag alltid har satt min familj och mina vänner före mig så jag har glömt bort hur jag själv mår.

Dölj det med ett leende det funkar alltid :)

 

Nu ska jag fixa mig och gå och lägga mig, börjar jobba 9.30 imorgon.