Hej bloggen! 

Gymnasiearbetet inlämnat, även allt inför redovisningen för det är klart. Nu har jag ca fem uppgifter kvar i skolan och dem är väl omfattande men enkla att göra om jag lägger ner den tid som krävs utan att tramsa med annat. Idag har jag till exempel gjort nästan hälften av en uppgift i engelska/psykologi och senare ikväll ska jag förmodligen skriva på mitt tal till svenska nationella. 

 

Även om saker inte alltid blir som en hoppas, löser sig det alltid tillslut. Jag trodde aldrig i mitt liv at trean var så krävande, jag har hela min tid på gymnasiet fått höra att trean är där jag bara kommer behöva dyka upp på lektioner och att allt annat är soft, men så är det verkligen inte. Det kommer nya uppgifter i princip varje dag och man får i genomsnitt fyra (FYRA?!?) dagar på sig att göra uppgiften. Nu mot det riktiga slutet av trean får vi mest enorma uppgifter med deadline tre veckor framöver, vilket i princip är när betygen sätts. Pressen är enorm och huvudvärk är något jag lärt mig hantera i samband med all stress som följer med.

 

 

Så alla ni som går på gymnasiet eller ska börja, intala er inte att det är chill hela trean, intala er istället att allt är ett helvete så känns det lättare. För visst vill man ta studenten? Och ha en slags utbildning? Men ta allt med en nypa salt och försök göra en sak i taget, annars är man allt för nära på att bara ge upp, och tro mig, jag vet att det inte är värt att ge upp sista året, för då har man kämpat i onödan.

 

Det här inlägget känns väldigt seriöst och överdrivet när man läser igenom det, och några kanske kommer tro att jag mår skit och måste prata ut. Det är inte så det är, utan det handlar om att jag känt mig så lurad hela gymnasiet, av att alla säger en sak och det blir tvärt om, av det förbannade nya betygssystemet som gör det OMÖJLIGT att inte köra ihjäl sig på lektioner och bristen på kunskap kring vad som krävs. Hur många gånger har inte jag stått där, fått höra att jag ska göra en sak, gör den och sen får ett extremt lågt betyg med förklaringen "Skolverket kräver mer!" även fast jag försökt, följt betygsmatrisen och stängt ut allt som kallas för liv utanför skolan. 

 

Man ger upp på Sverige, på Sveriges betygssystem och på Sveriges politiker, tyvärr. 

 

---

Nu tänker jag hur som haver fortsätta på mitt blogginlägg som inte var tänkt att bli så himla seriöst. Jag har tjugosex skoldagar kvar på ett ungefär och jag har, som det kanske kommer fram i texten ovan, aldrig känt mig så stressad. Jag har lärt mig att hantera stress så det gör saker och ting aningen enklare. Dagen började med att jag låg i sängen fram tills tio minuter innan bussen gick, för att jag inte orkade kliva upp. Senare när jag är på Centralen har jag tid innan skolbussen går så jag var in på Waynes och köpte en frappe och muffin. Väl på bussen får jag veta att första lektionen blir inställd vilket gör att nästa lektion inte börjar fören om tre (!!!) timmar senare. 

 

Hur bitter jag än kände mig just i det ögonblicket tänkte jag att jag åker till skolan och jobbar med något annat så blir det gjort, och exakt så har det blivit, jag har arbetat på en och samma uppgift sedan 10 imorse och den är en bra bit ifrån klar, för att skolverket kräver mer. Men med bara tio minuter kvar, huvudvärk och världens lust att åka hem till pojkvännen håller jag ut, för det är BARA tjugofem skoldagar kvar imorgon. 

 

Och det är det jag fått göra idag, hålla ut, för nu är det inte ens månader kvar att räkna :) 

 

Jag hoppas alla ni som läser har haft eller kommer ha en underbar aprildag, för även om det känns tufft, oavsett vad det är så kan alla tänka på att det är vår! :) 

 

Det jag har kvar i skolan är att : 

 

 -Hålla argumenterande tal (svenska nationella) 

 - Redovisa gymnasiearbetet. 

 - Skriva ett promemoria (Filosofi) 

 - Förbereda en presentation om Amish (Religion)

 - Nationella prov i matte

 - Scientific report om OCD (Engelska/Psykologi) 

 

Och sen är jag klar, och jag lovar mig själv att allt detta kommer vara klart tills det ska vara klart och inte en dag senare, vilket gör mig extremt stolt. Jag är huvudpersonen i min berättelse, end of story. 

 

I'm out.