Går ganska många tankar runt i mitt huvud just nu. Höstlovet har precis börjat och igår fick jag veta en sak jag helst inte skulle vilja veta. Ni vet en sån där sak som äter upp en inne ifrån och verkligen inte släpper.

 

När dom där orden kommer från en person som har betyt världen för dig så börjar man tänka efter och inse att man också saknar personen oerhört mycket. Man tänker på alla tårar som den här personen har fått en att gråta, Hur mycket man hatar personen. Men samtidigt kan man inte släppa alla minnen man skapat med personen.

 

Även fast man känt personen i 10 månader eller 11 år, och även fast man har ett stort hat mot personerna så kan man inte ungå att komma ihåg alla underbara saker dom gjorde. Sakerna som gjorde att du hade ett leende på läpparna och att ett skratt kom ut från dom där läpparna. Dom har ju faktiskt spelat en ganska stor roll i ditt liv och gjort dig till vem du är.

 

Det är då man måste fråga sig själv.

Jag saknar personen oerhärt extremt mycket, men jag har gått vidare. Jag har hittat personer som aldrig skulle lämna mig om jag gjorde nåt misstag. Som står kvar vid min sida vad som än händer. Så hur mycket du än saknar en person som inte längre finns i ditt liv. Kom ihåg att det ALLTID finns en anledning till VARFÖR personen inte är kvar.