Jag läste precis historien bakom låten "Själen av en vän" som är skriven av Ken Ring, jag brast i tårar. Började lyssna på den för en kvart sen efter att jag såg den i Dimitras inlägg på bloggen. Jag kan aldrig föreställa mig att gå igenom det, att ens vän dör i ens famn. Jag skulle inte klara det rent psykiskt. 

 

Varför jag föreställer mig att det är om mig och Dimitra vet jag inte. Skapar psykos i min hjärna så fort jag tänker på att döden kan komma så plötsligt. Jag vill inte förlora henne, aldrig någonsin. Känner mig som en crying baby men seriöst, jag har aldrig klarat mig att hålla mig stark och visa mig svag framför en och samma människa, jag har inte heller haft ett hus där jag kunnat kliva in och skrika "Jag är hemma!" även om det någon gång vart främmande människor för mig. Jag har aldrig kallat någons mormor och morfar för mina, jag har inte sagt mamma och pappa till någon annan än mina egna och verkligen menat det. Jag har aldrig haft tre systrar som alla är knäppa och speciella, vartenda en. Jag har en till familj som jag älskar och det är Dimitras. Bara tanken på att förlora dem får mig att skrika inombords, det funkar inte, inte alls. Jag älskar dem allihop, Bibi, Georgios, Maria, Kiki, mormor och morfar, och resten av hela släkten som jag träffat <3 

 

Och sist men inte minst: Dimitra, du är min solstråle. Du skiner kanske inte lika starkt varje dag men du gör mig lycklig oavsett hur dagen ser ut för övrigt. Jag älskar dig bästa vän <3