Min historia.

Okej, jag skiter i att bloggen är öppen, tänker inte bli för privat men att skriva av mig behövs <3 
Jag har inte mått bra på sista tiden, psykiskt. 
Har problem hemma, folk runt omkring mig mår dåligt och jag är rädd för att förlora någon.. Alltid rädd att förlora någon viktig för mig. 
Ni läsare, känner inte mig tillräckligt för att förstå, but here's my story: 
Jag föddes med Cerebral pares i min högra sida, kunde inte gå tills jag var ca 2 år gammal. 
Jag blev mobbad för att jag alltid gick konstigt, var annorlunda. Mest skadade det mig i 4-5:an, barn gick på mig, jag fick inte vara med någonstans. Jag hade bara EN vän, som jag har kvar i dagsläget. Nog om det, böt skola, hade MVG (A) som omdömme i allt. Bråkade med min vän i 7:an, hamnade i fel gäng. Blev fjortis, började med dåliga grejer (rökning, skolk) Gick ut 7:an med IG:n (F) istället. Bråkade jämt och ständigt med alla som var "ivägen" för mig och försökte öppna upp mina ögon. Slutade umgås med det gänget, sjönk in i mig själv. Började  istället stöta ut alla, vara ensam. Aldrig gå ut, aldrig såg någon mig le då. Jag var knappt i skolan. Min hund dog och allt blev bara värre för varje dag som gick. 
Jag fick ett nytt gäng, allt började rulla uppåt (trodde alla), jag var kvar i mitt skal. Hösten 2010 planerade jag min begravning, hade skrivit ett brev, där jag förklarade hur mycket allt betydde för mig men det var bäst att jag försvann, senare försökte jag ta självmord. Fungerade inte. Mellan 2009-2010 skar jag mig, nästan alla ärr är borta. förutom dom jag har i hjärtat. 
Efter höstlovet 2011 bråkade jag med min såkallade vän. Jag trodde inte man kunde få så mycket smärta orsakad av en person som någongång betytt något. En vecka senare hade jag nytt umänge och två av dom tjejerna är fortfarande kvar vid min sida, Miini och Yuuki. Två personer som gjort så att jag faktiskt sitter och skriver det här just nu. 
Under jullovet började jag hänga på ett onlinespel eller vad fan man ska kalla det, gosupermodel, hursomhelst. Träffade en tjej där som jag aldrig trodde att jag skulle stå så nära som jag gör idag. 
Nu, nästan ett år senare har jag börjat sjunka tillbaka till den Ello jag var för 2-3 år sedan. Dock inte lika djupt, jag har lärt mig stänga ut skit, stå upp för mig själv. Jag har redan tagit för en vana att svara att jag är trött om folk frågar varför jag haltar, jag vill inte att folk vet, jag vill inte känna samma smärta som jag kände när barnen skrattade åt mig. 
Just nu mår jag inte bra psykiskt, allt har samlat på sig under dessa år och mer problem kommer varje dag. 
Jag har hållt allt inom mig, alltid och kommer nog fortsätta med det.  Rätt glad att jag aldrig lyckats att försvinna, jag skulle inte mött dessa personer. Jag skulle inte levt det livet jag lever idag. Även om allt känns som ett helvete försöker jag se allt från den ljusa sidan. 
Jag har 5 personer i mitt liv jag litar på, men bara 3 jag kan prata med. Fast jag tror ingen av dom visste. 
Nu vet ni att tjejen med leendet på läpparna och possitiva inställningen till allt inte alls är den hon verkar vara. Livet är en gåta, precis som tjejen ♥
Två bilder tagna tidigare idag. 
2009
2010
2011 
2012
 
 
Kommentarer
Postat av: bj

älskar dig.

2012-10-21 @ 02:15:18

Har du något att säga till mig?

Vad heter du?
Är du här ofta?

E-mail: (den ser bara jag)

Har du någon blogg?

Lämna din kommentar:

Trackback
Om Mig
Elizaveta, 20, Uppsala.

Välkommen till min värld!
I bloggen får du följa mig, Elizaveta, som i dagsläget pluggar till att bli präst i Svenska kyrkan. Du får utöver mina studier även följa med i min vardag med fästman och hund samt planer inför stundaned bröllop och annat roligt! Jag hoppas du trivs här, och har du några frågor är det bara att kommentera!